Jag minns ett gräl jag hade med min fru. Vi stod i vårt vardagsrum. Vid ett tillfälle kom Milo in och såg på oss. Den där sekunden när han vred upp sin blick från golvet och in i mig glömmer jag aldrig. Det kändes som att bli skjuten. Tusen frågor bodde i den där blicken. Tusen sylvassa anklagelser. Jag sjönk ner på golvet, till-intetgjord av skam över att ha degraderat mig till skrik, larm och meningslös makt.
Barn är samhällets fundament, en grundlag av kärlek i våra liv. Därför är det med skam och äckel jag ser hur små barn sminkas, rakas och förvrids till små hårdsminkade monster av föräldrars brustna drömmar och förbannade ideal. Vilket nederlag att raka benen på sin åttaåriga dotter för att få se henne trippa fram i paljettklänning och korta kjolar.
Det borde inte vara tillåtet att förnedra sitt barn och sig själv på det här sättet.
Flickor som tränas av vuxna till att gå "utmanande" och vicka på höften! Vad är detta? På riktigt!
Det är perverterat att ägna sig åt detta. Barn är heliga. Vi har inte rätt att förvandla och förvrida våra barn till att bli smutsiga kärl för oss att hälla våra döda drömmar i.
Det borde inte vara tillåtet att förnedra sitt barn och sig själv på det här sättet.
Flickor som tränas av vuxna till att gå "utmanande" och vicka på höften! Vad är detta? På riktigt!
Det är perverterat att ägna sig åt detta. Barn är heliga. Vi har inte rätt att förvandla och förvrida våra barn till att bli smutsiga kärl för oss att hälla våra döda drömmar i.
Jag såg på tv hur en mamma förklarade sin skam med att det var roligt för dottern, att hon tyckte om att bli sminkad, avklädd och utknuffad i rampljuset.
Vi lever i ett land och en tid som anser att moral är det fulaste som finns. Den som på allvar vågar viska något om att det finns fasta variabler om gott och ont, om sanning, ideal och värdighet blir brutalt nedtystade med samma argument. "Det är ju bara på skoj."
Men moral handlar om att bete sig anständigt mot sina med - människor och mot sig själv. Moral handlar om att vara en ansvarsfull vuxen. Vi är vuxna av egentligen en enda anledning. Att ta hand om våra barn. När vi super, bråkar, skriker slår eller klär ut våra små barn till horor, förnekar och förnedrar vi oss så till den grad att det borde vara straffbart.
Det är vidrigt att klä ut sina barn och tvinga in dem i skönhetstävlingar innan de ens kan stava till ordet NEJ.
Vi bär alla på oförlösta drömmar. Men vi har alla också en skyldighet att inte föra över dessa döda drömmar på våra barn. Låt de få blomma i sin egen rätt och i sin egen tid.
Låt bli att skrika på dem, slå dem aldrig, dra inte i dem, slit inte i dem, älska dem, var nykter när du är med dem, lek med dem, be för dem, krama dem jämt, kör dem till träningen, skäm bort dem, vaka över dem, uppfostra dem, lär dem lyssna på Thåström och The Cure, håll dem i handen när ni går över vägen, berätta för dem om hur barn blir till, ge dem mod att inse att de duger precis sådana de är, lär dem att den här förbannade tiden vi lever i kommer göra allt den kan för att ljuga dem rätt upp i ansiktet och berätta för dem att de inte alls duger, men säg då till dem att de jävlarna kan ta sin reklam och sina perfekt retuscherade kroppar och gömma sig i en grotta någonstans.
Ett barn är älskat precis sådant det är. Att ljuga in dem i vuxnas vidriga värld av yta, porr, snusk och förnedring är att likställa med misshandel.
Vi lever i ett land och en tid som anser att moral är det fulaste som finns. Den som på allvar vågar viska något om att det finns fasta variabler om gott och ont, om sanning, ideal och värdighet blir brutalt nedtystade med samma argument. "Det är ju bara på skoj."
Men moral handlar om att bete sig anständigt mot sina med - människor och mot sig själv. Moral handlar om att vara en ansvarsfull vuxen. Vi är vuxna av egentligen en enda anledning. Att ta hand om våra barn. När vi super, bråkar, skriker slår eller klär ut våra små barn till horor, förnekar och förnedrar vi oss så till den grad att det borde vara straffbart.
Det är vidrigt att klä ut sina barn och tvinga in dem i skönhetstävlingar innan de ens kan stava till ordet NEJ.
Vi bär alla på oförlösta drömmar. Men vi har alla också en skyldighet att inte föra över dessa döda drömmar på våra barn. Låt de få blomma i sin egen rätt och i sin egen tid.
Låt bli att skrika på dem, slå dem aldrig, dra inte i dem, slit inte i dem, älska dem, var nykter när du är med dem, lek med dem, be för dem, krama dem jämt, kör dem till träningen, skäm bort dem, vaka över dem, uppfostra dem, lär dem lyssna på Thåström och The Cure, håll dem i handen när ni går över vägen, berätta för dem om hur barn blir till, ge dem mod att inse att de duger precis sådana de är, lär dem att den här förbannade tiden vi lever i kommer göra allt den kan för att ljuga dem rätt upp i ansiktet och berätta för dem att de inte alls duger, men säg då till dem att de jävlarna kan ta sin reklam och sina perfekt retuscherade kroppar och gömma sig i en grotta någonstans.
Ett barn är älskat precis sådant det är. Att ljuga in dem i vuxnas vidriga värld av yta, porr, snusk och förnedring är att likställa med misshandel.
Ibland är han rätt bra den där Birro..
Kram/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar