En dag, älskade lilla barn.

Min fina lilla groda ligger brevid mig & sover tungt under sin snuttefilt. Jag får aldrig nog av att se på honom. Och ikväll slog det mig, undrar om han någonsin kommer att förstå hur mycket jag älskar honom..

Redan när han låg i magen längtade jag efter att få ta upp honom, hålla & krama honom. För tänk om han någon gång var ledsen där inne. Jag ville se hans ansiktsuttryck och hans välbefinnande i stort.. kontrollfreak som jag är. Men inte fasiken visst jag, att från den sekund han kom ut, att jag skulle älska honom så mycket att kärleken gör mig alldeles hysteriskt rädd. Jo, för det är jag faktiskt. Rädd. Varje dag är jag orolig för att han skall sluta andas, jag oroar mig för att han skall vara ledsen eller att jag inte har varit ute i friska luften tillräckligt. Jag ser mig inte själv som en hysterisk hönsmamma & hoppas inte jag kommer bli det heller, men inombords har jag ständigt ett vakande öga över honom. Har han det bra, kan han få det bättre? Är han hungrig eller fryser han? Behöver han mer stimulans, är han trött & behöver vila? Ja, ni förstår.. ständigt denna strävan efter att man vill vara tillräcklig. Helst bäst, bäst i världen. Allt för att han skall ha det just så, bäst i världen. För det förtjänar han ♥

Dagen han kom glömmer jag aldrig. Det första jag tänkte på när han lades på mitt bröst var min mamma. Min fina, fina mamma. Var det så det kändes att vara en mor. I det största ögonblicket i mitt liv kände jag mig så liten, ni vet sådär liten som man behöver vara hos sin mamma ibland. Och som man just också bara kan vara hos sin mamma. Ville så gärna dela det med henne & ville så gärna att de skulle fått träffa varann. Men nu blev det inte så. Var så orolig för att jag skulle hamna i en svacka där, när Milton kom, att jag skulle sakna mamma än mer än tidigare (om det nu är möjligt) men på något vis fylldes mitt hjärta av en varm bris när lillgrodan kommit. Visst önskar jag att saker & ting var annorlunda. Att Milton skulle få ha den glädje av mamma som jag vet hon skulle ha gett som världens mysigaste mormor. Men nu är det inte så, jag kommer att berätta för Milton om hans änglamormor istället.

Den natten sov jag i princip inte en minut, jag kunde inte sluta se på det mirakel jag höll i min famn. Han var så fantastisk så mina tårar rann i smyg då & då. Både för att jag var glad att han var frisk & nöjd och för att jag, för första gången tror jag, förstod att jag aldrig mer behövde tänka tanken "vad tusan går detta liv ut på?". Inte för att jag på något deprimerat sätt tänkt så varje vecka. Men det har hänt både en och tio gånger. Men från den dagen visste jag att jag aldrig någonsin skulle behöva tänka den tanken igen. Allt var så självklart.

För Alfred tog det, helt naturligt, längre tid att få dessa otroligt starka band & att känna den oerhörda kärlek för honom. Och inte minst förstå att den där lilla grodan, som hade sina ben ständigt uppdragna mot sin kropp, såg ut att varit i kanarieöarna pga den lilla gulsot han hade & som hade de vackraste ögon vi någonsin sett faktiskt var hans pojk, hans son. Hans & min. Alldeles egna. Idag blir jag tårögd när jag ser dem tillsammans. Jag blir tårögd på riktigt, också nu i skrivandets stund. Det är så fina tillsammans & att se dem båda nyvakna, pratandes Miltons "joller-hitt-på-språk" är det absolut vackraste jag sett.

En dag, älskade lilla barn, hoppas jag att du förstår hur mycket din mamma & pappa älskar Dig Milton.

♥