Djupa tankar & funderingar i början på veckan..

Jag är en sådär djup person. Ni vet en sådan där människa som tänker alldeles för mycket & på tok för långt. Ibland överanalyserar jag, ibland blir det rena fantasier & ibland kommer jag förhoppningsvis fram till något klokt. En sådan där person som kan vara intressant att diskutera med & som med några glas vin i kroppen kan bli  riktigt, riktigt dryg & jobbig.

Kvällens funderingar. Varför är det så sjukligt tabu att tala om vad man önskar att det skall bli för kön på sitt barn? Ja, nu menar jag inte när man sitter & talar med sina vänner om att man vill ha "två pojkar & en flicka". Eller jag vill helst ha "en utav varje". Jag talar om när man är gravid, när ett mirakel växer till liv inuti vår eller vår partners mage. Då händer det något, man får plötsigt inte uttrycka sin önskan om vilket kön det skall bli. Nej, jag veeet.. det spelar ingen roll. Men kan man inte få önska? Vad är så läskigt? Vad är så hemskt?

Jag önskade mig en flicka & Alfred sig en pojk. Älskar jag Milton mindre då? Jag hoppas att jag inte ens behöver skriva svaret? Självklart inte, jag har aldrig i mitt liv älskat någon i närheten av den kärlek jag har till mitt barn. Skulle jag älskat mitt barn mer om det var en flicka? Absolut inte. Men av olika anledningar önskade jag mig en tjej.. namnen var klara, jag ville shoppa klänningar. Men framför allt, min mamma hade precis gått bort, jag ville döpa min flicka till Marina i andranamn, efter änglamormor. Anledningarna skall inte spela någon roll, men mina var därför.

Jag har inte träffat en enda gravid som sagt "jag önskar jag får en dotter" eller "jag hoppas det blir en pojk". Däremot är det inte några problem att gissa vilket kön det skall bli men viktigast av allt om frågan kommer på tal är att man skall betona, klart & tydligt att "det verkligen inte spelar någon roll". Nej det är klart att det inte gör, det viktigaste är väl att barnet mår bra när de sätts till världen. Men varför, varför, varför är det så otroligt tabu att önska? Konstigt tycker jag.

En annan sak jag funderat på är "jag har äntligen hittat mig själv"-uttrycket. Jag har aldrig förstått mig på det där..

Jahopp! Va härligt, nu har Carola äntligen hittat sig själv & kollegan & grannen.. ja, alla hittar sig själva. Om och om igen också, va härligt. Eller? Jag förstår faktiskt inte vad de menar, mer än att de låter rätt snyggt, ligger i tiden liksom. Men, hittat sig själv? Är man nöjd sedan då? Klar och färdig på något vis? För de är lite så det känns.. att man sprungit runt & letat efter sig själv i alla vrår & hörn och tillslut så hittar man sig själv. Och "taadaa" så blir man extremt lycklig, lugn, självförtroendet på topp men framför allt, så bekväääääm man blir i allt. För man vet ju vem man är, man har ju hittat sig själv.

Jag måste erkänna att ibland hade det varit skönt att ha "hittat sig själv". Kunnat luta sig tillbaka, lägga fötterna på bordet med det där "jag har hittat mig själv" -lugnet & bara njuta av att man härmed kommer må strålande, begå betydligt färre misstag & vara så luuugn & harmonisk den största delen av tiden framöver.

Fast så tror jag ju inte på de där.
Och förstår det inte helt heller.

Handlar inte hela livet om att utvecklas, göra misstag & lära sig, falla & resa sig?

Jag kanske inte har hittat mig själv ännu, jag är ju bara 26 år. Men som jag känner, vill jag aldrig hitta mig själv så som jag nu beskrivit (jag vet, jag har kryddat på lite extra men ni förstår min poäng). Jag vill trivas med mig själv så gott det går här & nu, kämpa med alla mina fel & brister. Jag vill fortsätta att lära mig av mina misstag, lära av andra. Men framför allt jag vill ständigt vara i utveckling.

Life isn´t about finding yourself.

Life is about creating yourself.

Djupa funderingar & tankar en måndagskväll va? Stackars Alfred tänker ni.
Det tänker jag med ibland :)

Kram /J