Morgongos & oskyldiga barn

Milton är så go när han precis vaknat på morgonen, han vill vara nära, nära, nära & gärna gosa in huvudet mot halsen på mamma eller pappa. Och det kan jag säga er mamma & pappa har inget emot det alls!

Tänk vad glada alla som har ett "dra-åt-helvete"-humör på morgonen skulle bli om de fick lite bebisgos på morgonkvisten. För de kan jag lova er, gör det Alfred glad, så får det säkerligen den suraste kärringen eller gubben på solskenshumör.

Tänkte först skriva att "alla borde få lite bebisgos på morgonen" men tar snabbt tillbaka det då jag tänker på de oskyldiga stackars små barnen i Sigtuna. Hur kan sådant här få hända år 2011? Har vi inte lärt oss ngt av tidigare fall, typ Bobby eller pappan som för inte så länge sedan brutalt knivmördade sin lille son?

Det gör mig så ledsen att vi misslyckas med det viktigaste vi har här i världen. För visst är det så att hela samhället har misslyckats när något sådant här sker? De här små barnen har faktiskt gått på BVC, de har gått på förskola & skola. De har forhoppningsvis lekt med kamrater med föräldrar. De har varit på sjukhus. De har haft grannar. De har haft övrig familj & släkt. Det jag vill komma till, de har haft andra vuxna i deras liv som inte har sett eller kan de möjligtvis ha blundat för det tragiska som tillslut drabbade dem? Kan den här ondskan som plötsligt sker, kanske många gånger i rent raseri, bara vara en ren slump? Självklart inte, denna ondska (tror jag) inte bara är något som enskilda människor föds med. Människor som faktiskt också en gång varit små oskyldiga barn men som senare i livet gör något sådant här rått & ondskefullt , vad gick egentligen snett och varför fanns ingen där för att hjälpa? Det måste ha varit något som inte har varit bra över tid, kanske barn som gråtit eller föräldrar som uttryckt frustration. Ja, vad de än är som avviker så måste dessa barn & familjer visat uttryck för något som BVC, förskola och alla andra i "vuxenledet" helt enkelt har missat. Eller kan det vara så tragiskt att vi vuxna i samhället iband blundar för saker vi borde reagera på, för att det helt enkelt är lite för jobbigt att "lägga sig i"?

Säger vi till den där mamman som tar tag i sitt barns arm och sminskar honom lite på rumpan då han ville ha lördagsgodis mitt i veckan? Reagerar vi på den klumpiga kamrat vår dotter leker med, han som har återkommande blåmärken på sin lilla kropp för han är så överaktiv och inte för en sekund sitter still? Eller för att dra det ett steg längre. Ert barns busiga kamrat berättar hemma att pappa slagit honom. Det är ju jättetreviga föräldrar och pappan i familjen som skall hjälpa dig att kakla om ditt badrum. Det som är så satans dyrt.. Inte kan väl han lägga en hand på sitt barn?

Hur det än är så är det otroligt tragiskt när detta drabbar det finaste vi har i världen, barnen.

Slår mig att jag inte kommer att kunna skydda min Milton från all ondska men en sak är säker. När han drabbas av den ska han inte vara ensam, jag ska hålla hans hand.

Vila i frid fina små pojkar ♥